Den moderna folkbildningens historia i Sverige börjar på 1800-talet, med de första folkhögskolorna, biblioteken, föreläsarföreningarna, s.k. bildningscirklar samt även tidskrifter och debattböcker.
De olika bildningsrörelserna växte fram parallellt med och i samarbete med de nya folkrörelserna. De första folkhögskolorna bildades redan 1868, medan de första studieförbunden tillkom i början av 1900-talet.
Under mellankrigstiden växte folkbildningen, med allt fler folkhögskolor och studieförbund.
Folkbildningen frodades även utanför folkhögskolor och studieförbund; när radion startade fick den t.ex. ett tydligt folkbildningsuppdrag.
Det bekanta begreppet ”fritt och frivilligt” myntades av 1944 års folkbildningsutredning. Utredningens betoning på ”demokratisk fostran” hade naturligtvis en påtaglig aktualitet genom framväxten av de totalitära rörelserna under 1900- talet och det nyss avslutade världskriget. Under 1900-talets andra hälft har folkbildningen fortsatt att expandera, samtidigt som regering och riksdag efterhand förändrat villkoren för de statliga anslagen till folkhögskolor och studieförbund.
Den senaste stora förändringen kom 1991 med en helt ny folkbildningsförordning, som innebar att den statligt stödda folkbildningen blev målstyrd istället för regelstyrd.